Skuggor faller framför mina ögon. De dinglar ner. Långsamt.
Först la jag inte märkte till dem. De dammliknande som ibland stör min syn.
Sen lärde jag mig deras namn. Nu besöker de mig oftare, kommer och går som spöken.
De stör min koncentration, psykar mig likt det tickande ljudet av sekundvisarens rörelse mot en ny timme. Det är inte en illusion, eller ett påhitt. Det är grumligheter i ögat som kastar en skugga på min näthinna. Som en solkatt mot ett bländande ljus drar de till sig min uppmärksamhet. Jag följer deras rörelse medan livet följer tidmätaren från dygnets första timme i Greenwich till den sista i Stilla havet. Efter ett tag vänjer jag mig och sakta suddar min hjärna ut skuggorna, men grumligheterna flyter fortfarande runt i mina ögonglober (ignorerade).

​

www.mattssonmari.com